Mitt slutliga blogginlägg om min käkoperation!

Halloj!!

Det har gått två månader och jag bestämde mig för att publicera detta inlägg nu!
Här är alltså en sammanfattning på min tid före, under och efter operationen. Obs långt inlägg, hehe. Blir kul att läsa om några år!

Förord, typ: Alltså iih, jag har hoppat runt och varit panikig ett tag nu. Det här är en så stor grej för mig att skriva om, samtidigt som det är en så COOL grej! Det är något av det coolaste jag varit med om. Jag vill liksom veta vad folk tycker och tänker om detta, det är jättekul och intressant för mig! Så säg gärna om du, just du har något du tänker, tycker eller undrar om hela den här grejen, eller bara vill prata om det! Jag blir jätteglad av det!

Jag hoppas att detta inlägg blir intressant och att det kan hjälpa dig som ska eller kanske ska genomgå en käkoperation.

Här står all information om hur min operation gick till och varför jag valde att genomgå den.

(Bilderna går att göra större genom att klicka på och länkar som poppar upp här och där går också att klicka på, bah så ni vet liksom!)

__________________________________________________________________________________________


Då kör vi föfän!

Jag har i hela mitt liv haft komplex över mina tänder. Jag har haft sneda tänder enda sedan jag tappade mjölktänderna och när gör man det? 10-11 kanske? Här är jag och mina charmiga gaddar när jag är ca 12 år:

När jag var 13-14 år började jag smått analysera min käke och att jag såg lite "konstig" ut när jag tittade på min profil i spegeln. Det kändes som att hakan var lite långt fram och jag hade märkt att andra människor inte hade så. Men det var inget som störde mig, det enda jag brydde mig om då var att jag mer än något ville få tandställning.

Men tandställningen som de flesta andra fick i den åldern fick inte jag. Min tandläkare sa något om att de behövde vänta med tandställningen för att se hur mina käkar skulle vara när de växt klart, vilket jag tror de brukar göra när man är 16-17 år. Så jag tänkte att jaha, då får jag väl vänta då.

2009, 15 år:

Hahah, dessa sällsynta bilder där jag faktiskt ler. Håret skulle i övrigt vara rött, egentligen. HEHEH. 

Innan den där sommaren fick jag reda på att jag inte bara kan få tandställning, utan måste i så fall även genomgå en käkoperation då bettet av tandställningen skulle bli värre än vad det då var. Jag visste ingenting om käkoperationer eller att de ens existerade. 

Jag och mamma bokade i alla fall in ett möte med Arne, en käkkirurg på Gävle sjukhus. Vi åkte dit, Arne berättade om operationen, rakt på sak att ansiktet skulle förändras och att det var ett stort ingrepp osv. Jag var 14 år, hade ingen kunskap om detta och tyckte att hela grejen lät helt galen. 

Så jag och mamma åkte hem igen och jag mådde skitdåligt och tänkte att jag får leva med mina komplex och mina jävla sneda tänder för resten av mitt liv.

Jag fortsatte på varenda tandläkarbesök att be om att få tandställning. Tillslut, när jag var 17 år, träffade jag en tandläkare. En 50-60 år gammal farbror, hur trevlig som helst och som verkligen förstod mig. Under denna tid hade jag även googlat runt och läst på en hel del om käkoperationer. Fastän att denna farbror ville hjälpa mig så fick jag ändå beskedet av honom också: Jag kan inte få tandställning utan att gå med på att opereras. Och så blev det! Jag bestämde mig snabbt och spontant på plats att okej, jag vill genomgå denna operation! Arne som jag träffade flera år tidigare blev "min" kirurg.

2011, i väntan på att få tandställning (som tog en jäkla tid):

Innan käkoperationen:

• Drog fyra tänder. Mina två visdomständer i underkäken och två vanliga tänder i överkäken. Visdomständerna ifall jag skulle behöva flytta bak underkäken (vilket jag senare fick reda på att jag behövde), de vanliga tänderna eftersom att det var för trångt. Jag drog ut de första två tänderna den 26/3 -12 och de andra två några veckor efter.

Kunde bara stänga och le med halva munnen efteråt haha. Det är min vänstra sida som utdragningen skedde i.

• Tandställning. Eftersom mina undertänder var riktade inåt innan så förvärrades mitt underbett mycket av tandställningen. Det var när tandställningen kom på som jag underbettet började påverka mig. Hade tandställning i 1,5 år (18/5 -12 fick jag den) innan jag slutligen skulle opereras. 

Dagen innan jag fick tandställning --- ca 1,5 år med tandställning.

Svullnaden:

Svullnaden var det mest obehagliga av hela denna upplevelse. Att inte kunna gapa, tugga, prata, skratta, pussas... you name it. Munnen används till så många grejer så man blir rätt handikappad ett tag. Sen kommer alla "kanter" i ansiktet att försvinna. Ingen haka, inga kindben, ingenting. Haha. Det är väldigt påfrestande då och då, man vill bara plocka ut dessa två stenar i kinderna. En annan tjej beskrev det som en väldigt tung mask som man bär på hela tiden. Men glöm aldrig att det går över! Det tar bara tid.

Dagen efter operationen.

Första veckorna märker man att svullnaden går ner fort. Jag veeet att det kan kännas som att tiden går jättesakta men sen har det gått några dagar och man ser en märkbar skillnad. Däremot går det långsammare när svullnaden väl har lagt sig en del. Efter ca 2,5 veckor ser man inte mycket skillnad på svullnaden. Då går det VÄLDIGT sakta, men enligt min kirurg kan man inte göra en riktig bedömning på svullnaden förrän ett halvår efter operationen so don't worry! Jag är på andra månaden och har fortfarande lite spänning i kinderna kvar.

 Dag 1-bilden var första gången jag såg mig själv efter operationen. Man stod där och ba eeeh, vafan har jag gjort??? Haha, men det var kul också. Sjuk känsla att se underbettet vara borta. :')

Tröttheten:

Jag har läst att vissa varit väldigt trötta under sin läkning, sovit middag och liknande. Den enda gången jag sov middag var den första dagen tror jag. Efter 1-2 veckor började mitt dygn vändas och jag var uppe på natten, sov halva dagen.
Jag kände mig inte särskilt trött under läkningen, inte mer än vanligt. Jag antar att jag är för sprallig som person. Däremot hade jag mer ont i huvudet än vanligt och mer "svimkänslor" än vanligt.

Kosten:

Det tog några dagar att vänja sig vid kosten men när man vant sig så känns det inte så farligt. Man vet att man snart får äta igen, samtidigt som man får chansen att testa på nya grejer - en mixer till exempel! Jag mixade lussekatter och turkisk peppar bland annat. Många gånger var det kul för man lärde sig massa nytt! Nu är jag the queen of smoothies liksom. ;) 

Varma koppen, köttsoppa, potatissoppa, fruktsoppa, blåbärssoppa osv drack jag också mycket. Det som hade bitar i sig mixades. Tänk på att försöka ha i så mycket som möjligt, jag hade alltid ägg och nästan alltid linfrön i mina smoothies.

Jag testade mixa kött en gång; potatismos, kycklingbitar och brunsås, och alltså, det var ju gott men kändes så jäkla knäppt att äta. Så mixa kött gjorde jag ej igen, haha. 

Sen åt jag kosttillskott, MultiKvinna, en gång per dag. Det byttes ut så småningom, står mer om det under "Hälsan".

Tänk också på att äta mycket kolhydrater och var inte rädd att blanda i energirika grejer. Du kommer oavsett att gå ner i vikt. Glass fanns ofta på listan kan jag lova! Det är viktigt att vikten inte minskar markant eftersom kroppen försöker att återhämta sig till normalt tillstånd.

Vid fjärde veckan sa min kirurg att det var okej för mig att tugga igen, bara det inte var för hårt eller segt. Käkbenen hade läkt till 90% och han sa att läkningen kommer gå snabbare om jag tuggar och tränar käkarna.
Vid denna tid var det dock fortfarande faktorer som gjorde det svårt för mig att tugga. Jag hade ingen känsel i min övre käke, varken gommen, tänderna eller tandköttet, och jag kunde inte få in mer än ett finger i munnen. Jag var mer svullen på min högra kind vilket gjorde att jag råkade bita i "kindköttet" rätt ofta. Ouch. Det tog lång tid att äta och hela munnen var full med matrester efteråt. Men det gick rätt bra att äta lätt/mjuk mat, typ stekt ägg eller mjukt bröd!

Hälsan:

Efter 1-2 veckor av flytande föda så ville inte min hy samarbeta längre. Det började poppa upp finnar här och där i hela ansiktet. Jag blev torrare än vanligt, t.ex. på kinderna. Men det kan bero på min eksem också.
Finnproblemen var tyvärr kvar när jag kunde äta igen så efter ett tag köpte jag hälsosamma, ekologiska hudprodukter (allt köpt på Lifebutiken) och nu verkar huden äntligen börjat vända till det bra igen. Kommentera om du vill veta vad jag kör på så förklarar jag där!

Sen om någon är nyfiken så kan jag tala om att det ej kommer vara mycket poo-pooing, inte första veckan i alla fall.

Jag var rätt lat när det kom till att röra på mig, ta promenader etc. Jag låg mest bara hemma de första veckorna och tog det lugnt. Men att röra på sig rekommenderas ju såklart, promenader och motion är ju förebyggande för välmåendet, kroppen, magen, svullnaden... Det mesta helt enkelt. 

Vid tredje veckan började jag få svimkänslor varje gång jag ställde mig upp, då köpte jag järn och Berocca på Lifebutiken. Jag tog ju Multikvinna först men den var slut och innehöll också järn, vilket kunde ge för mycket järn. Så järnfria Berocca blev det istället. Sammanlagt är allting 35 brustabletter och en månads järnintag. Det borde ha räckt kosttillskottsmässigt(?) för att återställa min kropp!


Hexident munskölj var jag tillsagd att ta i 14 dagar och i ca 14 dagar räckte flaskan. Men efter den tiden kunde jag fortfarande inte borsta tänderna till 100% så min kirurg sa att det var okej att köra på Hexident ett tag till.

Viktmässigt gick jag ner 6 kilo. Nu är det snart två månader sen jag opererades och jag vägde mig för kanske två veckor sen. Dessa 6 kilon hade ej kommit tillbaka, vilket inte stör mig. Jag tänker att de kommer väl tillbaka snart, huvudsaken är att jag kan äta normalt igen.

Gällande träning så har jag på många sidor läst att man ska ta 2-3 månaders paus ifrån träningen. Min kirurg sa på sista kontrollbesöket att det var okej att jag började träna efter två månader. Då är det alltså träning som inte utgör risk att t.ex. bli slagen i ansiktet. Löpning och gym är ju okej men om man brukar träna inom kampsport/bollsporter tror jag att man brukar få vänta längre. Det viktiga är att käkarna får läka klart så att inte blod pumpas upp i huvudet och stör läkningen och att man såklart inte skadar sig.

Utseendemässigt:

Som jag innan operationen skrev i detta inlägg så bestämde jag mig för att vara beredd på att inte förvänta mig en helt ny, 100% självsäker, 100% lycklig Cherry bara för att jag fixar till mitt bett. Och precis så är det. Lycka, självsäkerhet och glädje kommer ifrån insidan och det är helt upp till mig hur jag tar mig dit. Däremot har denna operation såklart hjälpt mig en bit på vägen. Det känns super att mitt korrigeringsfel i käken är borta. Jag känner mig allmänt gladare och mindre generad ifall någon ska märka att oj, hon har ett underbett eller oj, hon ser lite rolig ut när hon pratar. Detta var negativa, onödiga tankar som fanns i mitt huvud förr men som nu är borta.

I övrigt tror jag att det är viktigt att trivas med sitt utseende. Man ska aldrig försöka vara fin för någon annans skull, till exempel för att nå skönhetsidealets eller samhällets krav, men att vilja och försöka känna sig fin för sin egen skull (vilket kan resultera i vad som helst - alla tycker olika saker är fint) tror jag bara är bra och nyttigt. Målet med personlig utveckling är ju att känna frid med hela sig själv. Det jobbar nog de flesta med under hela sin livstid, men kan man stå framför en spegel och uppriktigt säga "fasen vad snygg du är" har man redan kommit en bit på vägen. Det begränsar en människa så mycket att hela tiden tänka negativt om sitt yttre, ingen ska behöva göra det.

Jag hade ett avlångt, lite bananformat ansikte förut. Jag lyckades dölja underbettet ganska bra på bilder men här hittade jag några där underbettet är synligt:

Före -- ca 40 dagar efter op.

Före -- 55 dagar efter op.

55 dagar efter op, glad som en gås! Idag är mitt ansikte rundare, fylligare och mer proportionerligt.

Jag hoppas att alla förstår mig rätt när jag pratar om utseendet. Insidan, de inre val och de inre tankar vi har kommer alltid att vara viktigast. Men jag ångrar mig inte ett dugg att jag gick igenom denna operation. Detta har hjälpt mig, fått mig att inse saker, fått mig att sluta skämmas/övertänka över mitt utseende, fått mig att känna mig finare än någonsin och har påverkat mig positivt inför resten av mitt liv! Den enda gång jag tänkt "var det värt det?" var dag 2 eller 3, men det var för att allt då kändes så jobbigt. Men absolut inte nu i efterhand!

Sen vill jag inte att det ska låta som att alla med underbett borde göra något åt saken. Verkligen inte! Inte heller att Cherry med underbett var mindre bra än Cherry utan underbett. Jag var lika bra då som nu, bara att jag slipper underbettet! Såklart att det inte löser alla problem, men jag tänker inte hymla om min tacksamhet till detta. Jag ljuger om jag säger att underbettet inte har varit en (ibland stor) börda för mig. Om någon frågar mig om det var värt det så säger jag definitivt JA! Alla gör sina val, och detta val kändes och var bäst för mig. :)

Tråkigheten:

Jag trodde att det ibland skulle bli lite långtråkigt att ligga hemma och läka i flera veckor. Men ack nej! Det finns mycket att göra i ett hem, jag har skrivit lite tips i detta inlägg. Försök komma på grejer som du velat göra men som du kanske inte haft tid eller ork till. Städa brukade jag springa runt och göra de få gångerna då jag kände mig uttråkad. Sen finns det alltid en bra film eller bra
serie att kika på! Försök vara kreativ och påhittig om du blir uttråkad, det finns mer saker att göra än man tror. Dessutom kan man efter 2-3 veckor gå ut om man känner för det. Suget kanske inte är tillbaka då man fortfarande är svullen men orken är ju tillbaka.

Däremot att bli sjuk och ha dödshosta i en månad direkt efter att man redan läkt i en månad..... Fyfasen. Under januari var jag väldigt lättirriterad och först förstod jag inte alls vad det var med mig, men i efterhand förstår jag att jag hade legat hemma hela dagarna i två månader när jag annars är van vid att vara ute och göra saker typ varje dag. Inte undra på att jag var på dåligt humör ofta...
Var i vilket fall beredd på att du kommer få ta en paus ifrån ditt liv ett tag!

Känseln:

Min käkkirurg sa att det kan variera hur lång tid det tar för folk att få tillbaka känseln. Jag har ganska stark känsel, behöver mycket bedövning vid ingrepp osv, men känseln i till exempel gommen, tandköttet och tänderna i överkäken började inte komma tillbaka förrän efter 1,5 månad kanske. Nu efter två månader kan jag säga att jag har halva känseln tillbaka. Jag känner ett stick när jag trycker in en nagel i tandköttet och jag tycker inte att det känns konstigt att tugga längre. Fast det kanske är för att jag är van? Nåja, jag vet i alla fall att känseln sakta men säkert kommer tillbaka.

Känseln på utsidan av ansiktet var tillbaka helt efter en månad. Det var bara lite stickningar här och där kvar som så småningom försvann.

Smärtan:
Brusalvedon var min viktigaste kompis under den första veckan, men jag kan inte veta hur det skulle kännas att genomgå denna operation för någon annan. Vissa har sagt att dem när de kom hem från sjukhuset inte hade något behov alls av smärtstillande. Andra har haft jätteont och inte kunnat sova pga sådan grov smärta.
Nu i efterhand skulle jag säga att jag var lite mittemellan. På sjukhuset fick jag Alvedon regelbundet och då kändes det mer galet än ont. Jag var så otroligt svullen och fokuset låg på det. Jag kunde inte röra läpparna, nästan inte prata, inte öppna munnen. Allt var bara så konstigt. Men nätterna var värst på sjukhuset, då kanske smärtan drog in hårdare. Jag minns att mitt ice-pack runt ansiktet var mer dryg än hjälpande vissa gånger, och ingenting riktigt hjälpte ibland. Här har jag skrivit om uppvaket direkt efter operationen.
Hela första-veckan-upplevelsen beskrivs bäst som "obehagligt, vill-inte, superspänt och återkommande smärta", skulle jag säga. 

Den värsta smärtan var nog dag 5, då jag trodde att jag hade fått infektion och när jag vaknade flera gånger på natten med en dunkande smärta i kinderna. Sen kom smärtan till och från under den första veckan och jag drack brusalvedon (vilket hjälpte en hel del) 4 gånger dagligen. Om man distraherar sig och fokuserar på annat så kan man glömma bort smärtan lite, men vissa tillfällen kom den ändå och då var det som jobbigast.
Men chilla titsen, efter första veckan blir det bara bättre och bättre. Jag kan inte minnas någon smärta från dag 8 och framåt! Runt den tiden slutade jag ta smärtstillande också.


Gummisnoddarna:

Först kändes det jobbigt att behöva ha gummisnoddar i munnen i flera veckors tid, men som med allt annat så vänjer man sig och lever sitt liv vidare utan fokus på en sådan småsak. Dem sitter där, du bryr dig inte, du byter dem två gånger dagligen. No biggie. Lite drygt blev det mot slutet då jag kände att snoddarna verkligen inte behövdes längre. Jag fick ha mina ungefär tills mitt första riktiga tandläkarbesök vilket var den 23:e januari (nästan två månader efter operationen). Då tog hon bort krokarna i munnen som snoddarna brukade fästas på och sen behövdes inga snoddar mer. Hon bytte även ut bågarna och spände tandställningen. Back on track på det gamla vanliga i några månader till!

Tandställningen:

Tandställningen är man nu så van vid så den har varit det minsta problemet i allt det här. Man orkar inte bry sig haha. Däremot kan krokarna som sitter fast i ställningen skava på inre delen av läppen, men det är inte något man tänker på. Tandställningen behöver sitta på vanligtvis 3-6 månader till efter operationen så att tänderna vänjer sig vid det nya bettet osv. Jag ska få ta bort min tandställning i vår någon gång, min tandläkare sa "maj eller juni", så i sommar kommer jag att vara tandställningsfri!!

Vad har förbättrats efter operationen?

• Jag kan tugga mycket bättre, såklart!

• Jag har inget öppet bett längre (öppet bett = då det är mellanrum när man biter ihop med tänderna) och alla mina tänder går ihop! Förut var det enda stället som mina tänder gick ihop med varandra längst bak i munnen. Tänderna får alltså vila på varandra och tuggandet är lättare!

• Jag känner aldrig längre att jag ser dum ut. Varken i verkligheten eller på bilder. Förut kände jag alltid att jag behövde försöka gömma mitt underbett, den tanken satt alltid i bakhuvudet oavsett om jag var tyst, pratade eller skulle bli fotad. Idag är jag jättenöjd, från alla vinklar!

• Innan operationen kändes det alltid som luftvägarna var något intryckta, det kändes inte som att luften kom in helt genom näsan. Nu har jag mycket bättre luftvägar i näsan och kan andras mycket bättre i den. Väldigt skönt! 

• Att helt enkelt känna att bettet är normalt. Har man ett underbett så känner man det. Man känner att bettet inte är normalt. Bara känslan av att känna att man biter ihop rätt, att ens underläpp inte sticker fram och att käken inte är någon belastning längre är verkligen jätteskönt.

• Jag läspar och mumlar inte längre! Absolut inte lika mycket som förr i alla fall. Jag känner inte att det är ansträngande och fysiskt jobbigt att prata längre.

• Bara vetskapen att jag har ett bra bett för resten av mitt liv och kommer kunna tugga när jag blir pensionär känner jag är en grymt positiv bieffekt.

Jag vill avsluta med ett TACK! Tack till min käkkirurg, Arne, och den andra kirurgen som var med och opererade, tack till alla sköterskor, tack till er som orkat höra mitt tjat om denna operation och till och med peppat den med mig, tack till er som hälsade på mig på sjukhuset, till er som brytt sig om mig, frågat hur jag mått eller bara tänkt på mig, tack till min fina familj, tack till familjen Johansson som tagit så bra hand om mig under läkningen, tack till er som varit omtänksamma gällande mat och anpassat den för min kost, ni som följt min resa och läst/kommenterat min blogg, ni som gör/gjort mig så glad och säger att resultatet blev jättefint, tack till sysselsättningar, tack för att mixers finns och framförallt, tack mig själv för att jag gjorde detta! I made it!!


Det var det, det! Mer inlägg kommer väl senare, typ när tandställningen ryker. Eller bara när jag känner för det.
Ha det så bra så länge! Kraaam!